"De gamla gudarnas stora himlasalar står obebodda. Ekande tomrum med ofattbara vidder. Men i dess mitt kan man ännu beskåda det underverk som är det enda spåret av gudarnas forna storhet. Där svävar ett enormt och mäktigt klot, det vackraste ting som någonsin skapats. Detta är Rodin, världen. I stilla mak kretsar runt dess enorma rund två mindre klot. Den ene är strålande ljus, med bländande kaskader av eld och glöd, den andre är dystert kall och död. Där har de kretsat alltsedan den dag i urtidens djup då gudarna skapade dem och där skall de kretsa i all framtid, tills tiden själv tar slut.
På Rodin böljar ett enormt hav som nästan omger hela dess rund. Men bland de svallande vågorna kan man skönja en kust. Där slås vågornas enorma kraft sönder till yrande skum emot oföränderligt fast berg, och på detta berg vilar det helgade landet, Arkondor.
Arkondor täcker i stort sett hela den kontinent som utgör allt känt fastland på Rodin. Men bortom Skuggtingabergen i norr finns ogästvänliga och karga högländer, sällan trampade av människors fötter. Arkondor delas mitt i tu av de svårbestigbara Snöviddsbergen, vars gnistrande snömassor reflekterar solens ljus som kastas ut över Arkondors uråldriga skogar, djupa dalar och frodiga böljande slätter. Över människor som sliter på sina åkrar eller sitter krökta likt uråldriga stubbar framför sina hantverk. Över stora borgar, från vilkas hjärta adelsmän styr över sina undersåtar. Över gårdar och byar, över huvudstaden Ekskrovas hustak som hukar sig i den evigt blåsande vinden från det enorma västanhavet. Över de gigantiska vidderna av svallande vågor och yrande skum. Ut och bort, för att slutligen försvinna i himlasalarnas tomma mörker."
Ur: Världen, skriven av vetenskapsmannen Halvdan.
Konungariket Arkondor är uppdelat i sju grevskap, dessa styrs av grevar som har mycket stor makt i landet. Grevarnas stolthet, åtrå efter makt och vilja att styra på egen hand, är på god väg att ställa landet inför en inre sönderslitning. Stor rivalitet råder mellan befolkningen i vissa grevskap och många av grevarna och deras vasaller suktar efter varandras landområden. Då folk i gemen varken har möjligheten eller rätten att utvandra ur grevskapen som de vill, och då grevskapen också har egna lagar, har befolkningen i de olika grevskapen utvecklat många seder och kulturinslag som skiljer sig från övriga landets. Detta gör också sitt till när det blåser hatiska vindar så det börjar knaka i landets dåligt sammanfogade knutar.
I nordost ligger grevskapet Gråborg. Här lever stor del av folket av tunga arbeten såsom gruvdrift, timmerhuggning och grovsmide. Gråbor anses ofta vara ett starkt och härdat folk, om än inte alltför smarta. De är dock kända för sina praktiska handlag och för sin egenhet att handla hellre än att tala. Från den smutsiga men stora byn Motuna kommer de flesta av arbetarna vid Järnåsarnas berömda gruvor. Dessa förser inte bara grevskapet, utan även hela landet med järnmalm. Gråborg tjänar även pengar på att ta ut höga tullar av de handelskaravaner som passerar genom Vindpassagen och Trollflodspassagen. Trollflodspassagen är ett pass i Snöviddsbergen, genom vilket de många varor som fraktas på Trollfloden passerar. Den utgörs egentligen av två skilda floder som man måste passera när man lastar om från ena flodens till den andra. I Svalla, som är östra Arkondors största hamnstad, bedrivs mycket fiske och handel. Staden är ena ändstationen för handeln längs Trollfloden och härifrån fraktas mycket timmer och järnmalm vidare till andra delar av landet.
Greven i grevskapet, Greve Witmar af Gråborg är mycket stolt över är att hans grevskap förser hela landet med järnmalm. Järnåsarna, staden Svalla och sina höga tullar är dock det ända Witmar kan vara stolt över, folket svälter nämligen medan adelsmännen frossar i mat och pengar. Witmar är som de flesta Gråbor ganska tystlåten och tillbakadragen. Även om Witmar håller sig framme när det gäller festligheter, och framförallt mjöd, så är han inte lika angelägen när det gäller politik. Han låter sina rådgivare och vasaller styra grevskapet och ägnar sig själv åt livets godheter. Han har en redig och bastant fru och åtta barn, så någon brist på efterträdare lär det inte bli.
Befolkningen i grevskapet reducerades kraftigt under Skuggkriget. Gråborgs fästning blev så gott som jämnad med marken och nästan alla innevånarna i Motuna blev brutalt slaktade under en enda natt. Svalla klarade sig dock ganska bra och härifrån skeppades många flyende människor till något säkrare platser runtom i grevskapet och Arkondor. Stora nödläger upprättades någon mil uppåt kusten från Svalla dit mängder av folk och proviant fraktades under krigets mest hektiska perioder. Dessa läger drabbades dock snart av ohyggliga epidemier som slog ut nästan hälften av alla de som fraktats hit. Ögonvittnen berättar om hundratals primitiva vindskydd längs leriga vägar kantade av överfulla diken i vilka människor som dött av svält, skador eller sjukdomar låg slängda, uppsvällda, stinkande och halvruttna. Folk som föll ihop fick till slut ligga döda i leran på de upptrampade vägarna mellan vindskydden, från vilka ständigt kunde höras gråt och klagoord från de som ännu höll sig vid liv.
Detta elände blev absolut inte bättre av att de som försökte fly genom vindpassagen stoppades av de Swärdsbosoldater som vaktade passet. Swärdsbor och gråbor har sedan länge avskytt varandra strax före Skuggkriget bröt det ut i öppen konflikt. I Gråborg var många glada när nyheterna om att mörkrets demoner stormade ner från Skuggtingabergen kom. Man önskade att de avskyvärda swärdsborna skulle få lida pin, men det blev snarare tvärt om. Somliga gråbor påstår att det var swärdsbor som låg bakom de onda demonernas överraskande penetrering av Snöviddsbergen och att all förödelse är deras fel.
"Jag såg de fallnas nakna kroppar på krigsskådeplatsen sargade och stympade, med skallen krossad, strupen avskuren, ryggraden knäckt, näsan borthuggen, bröstet uppfläkt och själen flyktad, själva anden krossad, som stenar bland stenar."
Ögonvittne, om Skuggkriget
På grund av den eländiga terrängen i detta ostliga grevskap är det ganska svårt att leva av jordbruk här. På hedarna och i bergen finns dock en del små härdade byar, ogästvänliga och isolerade.
I grevskapets mitt ligger Arkondors minsta stad, Grågry. Här finns de berömda Athlonernas gille. Strax utanför staden ligger nämligen det urgamla Athlontornet, vilket gör detta till en av de mest välkända och historiskt viktiga platserna i hela Arkondor. Hit kommer också handelskaravaner för att handla med silver, som är den metall som främst bryts i Vargaborg. I de legendariska Silverbergen, eller Dvärgahem som de ofta kallas, finns det silvergruvor där människor från de närliggande byarna arbetar. Namnet Dvärgahem är uppkallat efter det mytomspunna och kortväxta varelser som sagorna berättar om. De beskrivs som små, elaka och egoistiska typer som bor i grottor i bergen. Kanske är detta en karikatyr av folket i Vargaborg, uppmålad av grannarna östanborna.
Trångesund i sydost är en annan välkänd plats, inte bara för sin ringa bredd, utan även för sitt goda fiske som försörjer många ur områdets fåtaliga befolkning. Anledningen till att befolkningen här är liten är dels den ofruktbara jorden samt att stor del av folket drevs undan av mörkerdemonerna under Skuggkriget, främst till Vintborg och Östanborg.
Greve Ketil af Vargaborg heter greven i grevskapet. Athlonerna har mycket stort inflytande hos Ketil, och han bistår dessa med en ansenlig summa pengar varje år. Grevskapet styrs med förnuft, detta är till stor del Athlonernas verk, och folket i Vargaborg är förhållandevis nöjda med styret. Nöjda är däremot inte hans kollegor inom adeln, de tycker att grevskapet pengar inte skall slösas på folket utan spenderas på viktigare saker, som till exempel de själva. Ketil har en ganska framträdande och utpräglad politisk profil. Han lyssnar på folkets åsikter och på de vises råd. Han är för humanare skattetryck på pöbel och står i mångt och mycket bakom konung Gervar IV i hans beslut. Dock är hans grevskap sargat efter kriget och en återuppbyggnad kommer att kosta ansenliga summor. Dessa pengar skall dock tas från både adel och övrig befolkning.
Det välmående och tätbefolkade Västanborg ligger, som namnet avslöjar, längst i väster. Här finns det många rikemän och självägande bönder. Jorden här är bördig och näringsrik och ger hög avkastning. Västanbor är väl medvetna om sin välstånd och ses av utomstående ofta som självupptagna typer som själva anser sig vara förmer än andra. De har ofta ett ganska stolt och förnämt uppträdande, särskilt då de rör sig utanför grevskapets gränser.
Elvmora är, näst Ekskrova, Arkondors största hamnstad. Här bedrivs fiske, skeppsbygge och handel och många skepp guppar i dess hamn. I lövskogarna kring Trollsjön huggs stora ekar som sedan fraktas till Elvmora där de av Arkondors främsta skeppsbyggare omvandlas till smäckra skepp. I huvudstaden Ekskrova finns konungens slott och det kungliga biblioteket vilket har gjort Ekskrova till en samlingspunkt för Arkondors tänkare och lärda. Ekskrova är känd för sin stora ringmur och för sina låga, karakteristiska trähus.
Trots att grevskapet Västanborg är ett mycket rikt grevskap lever inte alla gott. I de större städerna lever många i stor missär och fattigdom. Dessa utgörs till stor del av folk som tagit sig in till städerna i hopp om att finna lycka och rikedom, men som möts av ett hårt och konkurrenskraftigt klimat. Många tvingas tigga sig till mat för dagen och många hamnar i de ökända slumkvarteren. Här finns det gott om lösdrivare, horhus, schabbiga skänkstugor och tjuvar.
Greve i grevskapet är greve Hergeir af Västanborg. Hergeir är känd som en slug politiker med vass tunga. Han är principfast och strävar ständigt efter två mål, att tjäna ljuset och att hålla på adelns rättigheter och särställning i det Arkendiska feodalsamhället. Tjänar ljuset gör han genom att årligen skänka stora summor av Västanborgs fiske och handelsvinster till Ljusets Ättlingar. Det ryktas även om att han själv är med i denna orden på ett eller annat sätt. Trots att skatterna i grevskapet är de högsta i landet och Hergeir är den rikaste av alla grevar så tycks böndernas åkrar aldrig att bli utarmade. Hergeir kan successivt höja skatterna i takt med att jordbruket blir effektivare utan att folket får för sig att svälta eller göra uppror. Det senare har visserligen hänt på många av de platser där jordarna inte är lika bördiga som i övriga delar, men de har effektivt tystas av Hergeir och hans plikttrogna män.
Hergeir är, trots hans höga ställning, rikedom och tämligen lyckade sätt att styra, långt ifrån den som är vän med alla. De som öppet kritiserar eller har annan åsikt än honom får snart huvudet nertryckt i skorna av hans snabba och svidande retorik. Alternativt får de det frånskilt från skor och andra tillhörigheter med hjälp av hans underordnades snabba och vassa stål. De enda som är undantagna är väl i stort sätt konung Gervar IV, några av de andra grevarna och Athlonerna, som trots skilda åsikter i många frågor fortfarande kan hålla huvudet högt utan hjälp av pålar. Även om Hergeir inte skällt ut varken grevar med andra meningsuppfattningar eller Athloner, så skulle han troligtvis inte skulle tacka nej till en sådant tillfälle, om bara inte konungen höll ut sin skyddande och starka arm.
Folket i Vintborg är starkt, modigt och frihetsälskande. Dessa drag hos folket har resulterat i många uppror runt om i grevskapet mot de hårda och nästan tyranniska grevar som härskat i Vintborg genom tiderna. Alla uppror har hittills slagits ned och resulterat i att remmarna dragits åt ännu mer. Delar av det folk som idag bor i Vintborg härstammar från norra Arkondor. Enligt sägnerna drevs dessa människor undan av demoner i Det Stora Kriget år 143. Detta sägs vara den största folkvandring som skett i Arkondors historia. Under Skuggkriget flydde återigen mycket folk från de norra delarna av Arkondor för att bosätta sig i grevskapet Vintborg eller Östanborg. De flesta i Vintborg försörjer sig på jordbruk, men även handel och fiske utgör viktiga näringar för vintborna.
I havet utanför Stormudden och Sälö finns det förutom fisk även gott om säl och val. Valarna kommer in i på grundare vatten endast ett fåtal gånger varje år och under dessa perioder gäller det för befolkningen i fiskebyarna att passa på. Det är en konst att fiska val och det är inte helt riskfritt. Den val man fångar mest är Vågval, detta på grund av att den sällan dyker djupt och är därför tacksam att jaga. Dock är denna val även den mest aggressiva och många är de berättelser om skepp som blivit krossade av dessa bestar. På de allt brantare stränderna längre bort mot Snöviddsbergen finns det även rikligt med havsfågel. Stora fågelberg kan försörja hela byar med mat. Förutom att fånga havsfågel så är även deras ägg en eftertraktad delikatess. Tyvärr är det svårt att frakta dessa längre sträckor utan att de blir dåliga, men många säljs till Erindal och Vintborgs fästning och ger nödvändiga inkomster för det vindpinade folket som bosatt sig här nere i söder. Än längre ut i havet ligger Isöarna, som sitt namn till trots inte alls har något med is att göra. Här finns otaliga varma källor vars vatten sägs ha en helande och för själen renande effekt. Många säljer vatten från dessa öar på flaska för hutlösa priser. Den absolut största delen av dessa varor är med största sannolikhet förfalskningar.
Mycket få människor är bofasta här, och de som är det lever av fiske och jordbruk. De tre öarna ligger mycket tätt och djupet mellan öarna är ringa. Det varma sötvattnet från källorna strömmar ut i dessa trånga sund och det finns även varmvattenkällor som ligger under ytan. Vattnet mellan öarna är därmed bräckt och betydligt varmare än havet utanför. Således utgör detta en mycket ovanlig biotop som gjort att en mängd endemiska djur och växtarter finns här. Några av dessa arter är musslor, som ofta ruvar på pärlor, samt snäckor med mycket vackra skal. Dessa plockas och säljs till finsmeder och är ett ofta återkommande inslag i dyrbara smycken och broderier. Här plockas även de Tvagarsvampar som man kan se användas över stora delar av landet. Dessa finns i mycket stor utsträckning och plockas i stora mängder dagligen. En annan känd växt som ursprungligen härstammar från dessa öar är humlen, som numera odlas över hela Arkondor. Den togs, enligt den berömda legenden, med till fastlandet av den numera heliga sjöfararen med samma namn. Det var i sin tur Humles son som kom på den eminenta idén att brygga en dryck av malt, jäst, humle och vatten. När Humles son första gången drack denna brygd skall han ha börjat lysa med ett vitt sken varpå han svällde upp till ett stort klot och for upp i skyarna där han förvandlades till en stjärna. Detta sägs ha inträffat på öle, varefter drycken fick sitt namn. Drycken kom senare att kallas öl och är numera en helig dryck i Arkondor. Västkusten domineras av mer traditionella fiskebyar. Detta med det stora undantaget Ljusets borg, högsäte för Ljusets Ättlingar.
En annan plats där det ofta påträffas människor som inte har rent mjöl i påsen är Vintborgs klyfta, en av endast tre passager genom Snöviddsbergen som man kan färdas genom med vagn. Här finns tullstationer inrättade som ger stora inkomster. Dock går inkomsterna till stor del åt för att försörja det ganska stora antal knektar som finns vid klyftan för att motverka rån, vilket dock förekommer ändå. Det senaste är att ett följe utrustar sig som grevens knektar och uppger sig för att vara ämnade för att eskortera handelskaravaner genom passet, för att sedan själva råna dem. Andra nöjer sig med att, med hjälp av förfalskade dokument, ta ut tullavgifter av de passerande handelsmännen.
I grevskapet finns endast en stad, Erindal, som dock är en mycket anrik sådan. Det är en ganska stor handelsstad där många pråmar dagligen lastas för vidare transport längs Trollfloden. Förutom sin handel är Erindal även känd för sin vackra arkitektur. Staden breder ut sig på båda sidorna om Trollfloden över vilken imponerande broar sträcker sig. Av de hus som ligger vid vattnet är en betydande del byggda på grova pålar som gör det möjligt för husen att, på ett mycket originellt sätt, sträcka sig ut över den sakta framflytande floden som blir som en gata av vatten med alla sina små båtar. Kring stadens mycket gamla och symmetriskt byggda kärna har man lyckats bevara och rusta upp den uråldriga sexkantiga ringmur som skyddat staden mot fiender i sedan länge flydda tider. Den har kompletterats med torn i varje hörn och separerar nu den vackra och rikemansbebodda stadskärnan från de nybyggda och enklare hus som ligger runtomkring. Muren är byggd så att Trollfloden skär den i två motstående hörn och den delar således staden precis mitt i tu. I mitten av staden ligger hamnen och det stora Handelstorget, lika fördelat på båda sidorna om Trollfloden. Från Handelstorget går sedan på var sida de två spikraka huvudgatorna ut mot muren för att sluta i var sitt tornförsett hörn. Således delar dessa gator och floden staden i sex lika stora klyftor. Mellan dessa huvudgator går sedan mindre tvärgator som ger staden formen av ett spindelnät. För att sluta dessa tvärgator samman har man uppfört fyra höga valvbroar över floden. Alla Arkendiska skepp som kan segla på Trollfloden har del eller fällbara master, anpassade efter höjden på dessa broar. Stadens uppbyggnad har många likheter med den Arkendiska kalendern och många tror att den byggdes när man bytte kalender. De olika klyftorna har fått namn efter de sex månvarven: snöe, töe, groe, gröne, skörde och blöte. På torget finns även de olika månvarvssymbolerna i form av statyer vid varje klyftas udd och på tornen i hörnen, som ju står på månedagarna, har man satt en stor järnmåne i toppen. Varje klyfta av staden har en motstående tvillingklyfta, och då dessa klyftor är så gott som identiska har varje hus således ett identiskt tvillinghus på motsvarande plats i motsvarande klyfta. En gammal sed är att man varje tvage turas om att bjuda familjen i tvillinghuset på middag. Således blir det ett väldans kaos på gatorna vid middagstid varje tvage. Det sägs att denna sed tillkommit då en man för länge sedan ständigt gick fel och kom till tvillinghuset efter att han på öle besökt skänkstugorna Snöeskänkan och Gröneskänkan i stadens mitt. Man kom då fram till att det vore bra om familjerna i tvillinghusen kände varandra i händelse av dylika missöden. Ett tag försökte man också samordna så att alla från norra sidan gick över till den södra sidan på samma gång, men då man märkte att inbrotten ökade markant då halva staden stod tom slutade man med detta illa kvickt. Alla hus innanför stadsmuren är gamla stenhus. Många av dem har byggts ut och de största har försetts med tinnar och torn. Det finns dock strikta regler för hur nybyggnation skall få uppföras inom stadsmuren. Allt skall följa gammal stil och arkitektur, och inget får förstöra den symmetriska strukturen. Ofta uppstår konflikter när någon vill rusta upp eller bygga på sitt hus och de som bor i tvillinghuset vill ha kvar det som tidigare.
Det finns en sägen som berättar om just detta och om hur stadens första torn kom till. Den utspelas på den tiden då det ännu var vanligt att kvinnorna inte fick välja sin make själva. "På den tiden bodde det i Erindal en rik köpman som var förälskad i en ståtlig riddares sköna dotter. Men riddaren vägrade att låta köpmannen förmäla sig med hans dotter, såvida inte köpmannen kunde erbjuda hans dotter att bo i ett torn. Köpmannen försökte med att erbjuda riddaren stora rikedomar, men utan lycka. Köpmanen började så samla pengar. Då han redan var rik så var det snart tillräckligt för att bygga ett torn. När köpmannen skulle till att anställa arbetare fick han dock veta att det var förbjudet att bygga ut huset om man inte samtidigt byggde ut tvillinghuset likadant. I tvillinghuset bodde olyckligtvis en snål och slug silversmed, som inte ansåg sig ha råd med att bygga ett torn på sitt hus, trots att han var bland de rikaste i staden. Köpmannen kunde således inte få sin älskade som gemål. Men han gav inte upp. Han började istället bygga en båt. Riddaren skrattade gott och menade på att tornet som hans dotter skulle bo i nödvändigtvis skulle byggas på köpmannens hus och inte på någon vinglig båt. Med köpmannen fortsatte att bygga. Båten blev till slut färdig och i den for han sedan över hela Arkondor med olika varor, köpte och sålde, och hela tiden sparade han sina intjänade slantar. Till slut hade han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att bygga två torn. Trånande efter ungmöns gunst gick han så desperat till silversmeden. Han började förhandla, men silversmeden var slug och snål och det hela slutade med att köpmanen tvingades erbjuda sig att betala silversmedens torn också. Så kunde bygget äntligen starta och snart stod tornen färdiga. Köpmannen begav sig nu stolt till riddaren för att visa vad han åstadkommit. När han kom in till riddaren satt den underbart vackra dottern på en sidenkudde och kammade sitt långa gyllene hår framför sin far. Köpmannen blev förtrollad av hennes skönhet och lyckades, med viss svårighet, få fram sitt ärende. Riddaren hade sett hans torn och godkände det som boplats åt sin dotter. Köpmannen tog så fram sina gåvor som han lovat riddaren ur ryggsäcken. Det var några mynt som blivit över från bygget, smycken och dyrbara tyger han samlat på sig och som han inte behövt sälja för att ha råd med tornen. Riddaren såg med viss skepsis på de starkt reducerade dyrbarheterna men skulle just till att öppna munnen när porten slås upp och silversmeden stapplar in med en stor säck i famnen. Han lägger ner den på golvet under det omisskännliga klirrandet av silver. Riddaren ser förvånat upp och frågar lite barskt silversmeden vad som är i faggorna. Den sluga silversmeden harklar sig och deklarerar sitt ärende. Till köpmannens stora förtret yttrar han orden, "Jag är här för att ansöka om din fagra dotters gunst och hjärta. Och detta är de frikostiga gåvor jag kan erbjuda eder i utbyte. Jag har även ett torn och ett hus, precis likt det som herr köpman här besitter." Silversmeden öppnar så sin säck och ut över stengolvet väller silvermynt och underbara smycken. Den usla smeden hade ju inte behövt bekosta bygget av två torn och hade således en långt större förmögenhet än köpmannen. Riddarens fagra dotter rusar upp av förtjusning och faller på knä vid skatten och börjar ivrigt prova ringar, berlocker och hårspännen. Riddaren ler förnöjsamt och ger sedan sitt utlåtande. "Kära herr silversmed, jag medger att jag finner dig vara en man väl värdig min dotters mjälla hand. Jag ger härmed min tillåtelse till dig, att ta min fagra dotter till ditt gemål."
Köpmannen svimmade, bars hem och lades i sitt torn. Han fick nöja sig med att varje tvage tillbringa middagen tillsammans med silversmeden och hans hustru, som han så snopet hade blivit snuvad på. Så kan det gå, i alla fall om man skall tro sagorna.
På ett litet berg någon fjärdingsväg österut från staden reser det mäktiga byggnadsverket Vintborgs fästning, på vilken det finns en del torn. Här har det genom tiderna bott många tyranniska och hårda grevar av ätten Skäktesköld. Den senaste i raden var greve Valdemar Skäktesköld, en hård och upprorisk man som tog ut hutlöst höga skatter i grevskapet. Han landsförvisades dock, som förste man genom tiderna, för snart två år sedan för högförräderi. Anledningen var att han skrivit under ett kontrakt vilket berättigade honom till att hyra en ansenlig summa legoknektar med vilka han ämnade störta konungen. De som framburit förslaget var dock utsända av konungen för att testa grevens lojalitet, vilken uppenbarligen var bristfällig. Han greps direkt och fördes till konungens slott för att ställas inför rätta inför det extrainkallade Storrådet på vilket konungen och samtliga grevar deltar. Vintborgs fästning står nu så gott som tom, men några rum bebos tillfälligt av den av konungen tillsatte ståthållaren, athlonen Sigfast Vise. Han har de senaste året styrt i länet under inrådan av konungen. Då han inte är av greveätt tillåts han dock inte av lagen att ta in skatt från folket. Konungen ville ha ett undantag till stånd på Storrådet, men många av de andra grevarna, framför allt greve Hergeir af Västanborg motsade sig ett sådant varpå konungen fick rätta sig efter det. Istället fick de två mäktigaste friherrarna i grevskapet, Wismar Karp och Wolmar Bolm, båda av ätten Skäktesköld, dela upp den mark, som tidigare legat direkt under greven, emellan sig. Detta har dock lett till en hel del oanade konflikter då de två friherrarna samarbetar lika bra som hund och katt. Konflikterna och landuppdelandet är nu i sin slutfas, men inte helt löst ännu. Många tvivlar dessutom på att det slutgiltiga resultatet kommer att accepteras. De två rivaliserar ständigt och med största sannolikhet kommer någon av de båda att se sig förbisedd och orättvist behandlad när det hela är avslutat. Det återstår att se huruvida denna konflikt kommer att få en fredlig lösning eller om man på något sätt tvingas skilja de båda släktingarna åt för att undvika öppen och väpnad konflikt.
Folket i Swärdsborg är tämligen underkuvat och har inte mycket att säga till om. Grevskapet Swärdsborg är det minsta och mest ofruktbara av grevskapen. Swärdsborna är, i högre utsträckning än övrig befolkning, kända för sin förkärlek till mjöd och öl och har genom tiderna lyckats bli skickliga bryggare. Arkondors skickligaste tunnbindare finns även i Swärdsborg, dessa håller främst till i staden Odal. Denna vackra stad ligger mycket lägligt till då såväl Trollfloden som handelsleden som går mellan Ekskrova, genom Vindpassagen, och bort mot Svalla, Motuna och Grågry, passerar genom den. Här lastas det om och handlas hej vilt. Skickliga köpmän och hantverkare finns här i otaliga mängder. På grund av grevskapets höga skatter är det bofatsa folket här ganska fattigt. Många köpmän kan därför köpa hantverk, pälsverk och den finaste dryckjom till mycket låga priser för att senare känna stora pengar annorstädes. Swärdsborna är trots allt ett ganska glatt folk. I byarna är det ofta sång och dans och på skänkstugorna skrattas det flitigt. Ju högre upp emot bergen man kommer desto mer glesbefolkat och ensligt blir det. I de få byarna som finns här lever många gamla seder kvar från urminnes tider. De som bevittnat dem säger att det kan gå mycket vilt till under dessa riter och ceremonier. Berusningsdrycker och underliga växter och svampar med motsvarande effekt intags frikostigt. Dundrande trummor, stora eldar, människor och djur som blotas till sedan länge glömda gudomar.
Swärdsborna har sedan flera år tillbaka legat i fejd med gråborna. Man talar ofta om de förtappade stollarna på andra sidan som är oförmögna till det mesta. Det finns ett sedan länge rotat hat dem emellan och även bland grevarna har detta fått konsekvenser. Den öppna konflikten utlöstes för några år sedan då greve Eirian af Swärdsborg började ta ut betydligt högre tull för gråbor som passerade genom Vindpassagen än för andra. Detta gjorde givetvis greve Witmar af Gråborg rasande och han sände knektar till gränsen, greve Eirian gjorde detsamma och läget har sedan dess förblivit mycket spänt. Ett tag förvägrades köpmän att passera passagen över huvudtaget, allt för att de på andra sidan skulle få lida, men detta dårskap satte konungen och de andra grevarna stopp för, ty det påverkade även dem. Under kriget var båda sidorna mycket noga med att inte lämna Vindpassagen obevakad, trots att knektarna i allra högsta grad behövdes på annan ort. Knektarna var dock tacksamma för detta ända tills den dag då kriget nådde dit, ty det blev en av de platser där flest knektar fick sätta livet till. Swärdsbosoldaterna fick det mycket hett om öronen när de skulle försvara sig både mot ondskans mörka demoner och gråbor som hals över huvud flydde för sina liv. Många soldater har efter kriget hårt kritiserats av sina grannar för att ha dödat oskyldiga flyktingar som försökt söka skydd i väster.
Greve Eirian har inte heller så mycket till övers för varken konungen, Ljusets Ättlingar, Athlonerna eller någon av de andra grevarna. Han ses ofta som bångstyrig och omedgörlig. Han är emot alla beslut som skall fattas på storrådet, när det är omröstning mellan två förslag och det tenderar att bli jämt lägger han oftast ner sin röst eller envisas med att vilja ha ett tredje alternativ som endast är till hans egen fördel. På senare tid har detta bara gått allt längre och på det senaste storrådet vägrade han att deltaga. Han har på sistone oförklarligt låtit avrätta en hel by genom att spetsa dem på pålar, med de högst uppsatta i byn längst upp.
Många har en bild av Östanborg som höljt i en mystisk och vacker dimma. Där kan man ständigt höra en vacker kvinnoröst sjungandes mol allena i fjärran, och en bäck porlar ständigt i närheten. Många romantiska och fantasifulla sagor härstammar från dessa delar av riket, där tron på naturandar och sagoväsen är djupt rotad. Grevskapet är känt som det fagraste i Arkondor, och med vackra platser som Grönsalaskogen och Snidaresjö är det svårt att säga motsatsen. Grönsalaskogen är en mycket stor ek, lind och bokskog med många stora och gamla träd. I dessa trakter finns till jägarnas stora glädje ett rikligt bestånd av vildsvin och hjort. Här sägs källorna vara renare än annorstädes, löven är grönare, bäckarna porlar vackrare, sjöarna är klarare och fågelsången i dess lummiga lundar saknar like. Befolkningen som bor i skogens utkanter berättar ofta sägner för barnen om alverna, ett fagert, tjusande och förförande folk som påstås bo någonstans långt inne bland de gröna lövsalarna. Snidaresjö är ett annat praktexempel på en mystisk och naturskön plats, men det är även Arkondors största och fiskrikaste sjö. Här finns stora laxar under vissa perioder rikligt med annan insjöfisk året om. Folket som bor intill sjön i sina små fiskebodar sägs vara lika trevliga som naturen är vacker. Här går det rykten om att såväl sjöjungfrur som sjöodjur döljer sig i de dunkla djupen.
Staden Cania är, som namnet vittnar om, Arkondors äldsta stad. Cania betyder samlingsplats på fornspråket och det sägs att detta var platsen för Arkondors grundande. Här hölls det första Storrådet för cirka fem hundra år sedan under ledning av konung Argan I. På detta betydelsefulla rådslag, som varade i sju dagar, skrevs Arkondors första och mest grundläggande lagar, senare kallad Den Arkendiska Pelaren. Än idag hålls Storrådet på denna historiska plats var fjärde år. Cania bär ännu spår från den tid då den var rikets huvudstad. Enligt målningar bestod staden av en tämligen enkel och liten ringmur med en huvudbyggnad i sten. Innanför ringmuren fanns en del små hus och utanför låg några gårdar och en samling småhus. Av muren finns idag endast några ruiner kvar.
Greve Godmund af Östanborg, greve i grevskapet anses vara en rättvis och god greve som reder sig själv. Han är samstämd, sansad och en god medlare. Han är känd för att aldrig beblanda sig med varken Ljusets Ättlingar eller Athloner, men är trots detta både trogen ljuset och mycket lärd. Han anses också vara den av grevarna som är mest konungatrogen, liksom merparten av hans anfäder varit före honom.
Om Östanborg är det fagraste grevskapet i Arkondor är Tingaborg absolut det mest skövlade och sargade. Näst intill allt brändes eller plundrades under Skuggkriget, inte bara av demonerna utan även av landets egna armé. Ty i början av kriget var Tingaborg ett väldigt drabbat område, och en del byar plundrades av hungriga arkendiska soldater eller brändes för att byarnas förråd inte skulle falla i fiendens händer. Nu finns här inte mycket folk, och de människor som lever kvar lever under svåra förhållanden. De flesta av de som lever kvar i grevskapet bor i närheten av den en gång vackra men nu sargade byn Lidtuna i grevskapets sydvästra hörn eller längs med Trollfloden där jordarna är riktigt bördiga. Tingaborna som fortfarande bor kvar i de norra delarna försörjer sig främst genom get och fårskötsel. Det finns dock hopp i allt det dystra för tingaborna, marken börjar återhämta sig, gårdar byggs upp och kanske en dag kan grevskapet bli det öppna, böljande och vackra grevskap som det var innan Skuggkriget.
Greve Tekul af Tingaborg heter grevskapets greve. Tekul bor numera i ett stort hus i Ekskrova, då Tingaborgs fästning gick hårt åt i kriget. Återuppbyggnaden har dock börjat få ordentlig fart och Tekul ämnar snart flytta tillbaka till sina hemtrakter. Kring borgen har han även låtit bygga en stor ringmur som skall ge skydd åt de hus som omger hans borg. Tekul har sedan kriget varit mycket bekymrad och låtit uttrycka ett stort missnöje. Rykten gör gällande att han inte längre har mycket till övers för konung Gervar IV.
|