LJUSET, GUDARNAS ENADE SJÄLAR
Var arkend värd namnet tillber och hedrar ljuset, den gudomliga makt som de tre gudarna Ulm, Illuga och Galdas själar en gång i urtiden sammanstrålade till då deras kroppar fängslades av deras egen broder, avfällingen Ran, vars namn man inte får uttala eller ens tänka. De tre gudarna har i sig inte några större enskilda attribut och idag är det tämligen sällan som de nämns var och en för sig eller vid deras egentliga namn. Det är som den allomfattande makten ljuset de omnämns, dyrkas och verkar.
Ljuset är en makt, en vilja. Den finns i allt och överallt, mer eller mindre. Främst tänker man sig dock att ljuset skådar ner på världen från himlakropparna, molnen och himlen. Rovfåglar sägs bära ljusets ögon och de är heliga djur och skyarnas härskare. Ljuset övervakar världen och allt som där sker, men är inte tillräckligt mäktigt för att kunna styra allt som händer. Dock kan ljuset påverka handlingar och gärningar i rätt riktning, den goda riktningen. Ljuset straffar onda gärningar och främjar det goda. Men det är människan, det högsta av alla väsen, med sin fria vilja och intellekt, som kan föra världen i rätt riktning med hjälp av ljuset. Målet är en värld utan ondska och mörker. En enig värld, såsom världen en gång var tänkt, men som den onde guden Ran förstörde och förpestade. Ljusets väg går mot lycka och välstånd, godhet och öppenhet. En värld där själar, dessa gnistor av ljuset, kan födas, leva och dö, för att åter förenas med ljuset, dess moder och sedan åter födas på nytt, allt i ett evigt kretslopp av lycka. Världen som den var menad att vara.
Att tillbe ljuset
Ljuset finns överallt och det är djupt rotat i Arkendernas tro. Man tillber och hedrar ljuset på många sett och inte minst i sitt språk, där ordet ljus går igen i mycket av det man säger. Hur man aktivt tillber ljuset skiljer sig en hel del beroende på var i landet man är. I södra Arkondor, och även i Askevall, finns det i anslutning till de flesta bebyggelser en plats där ljuset har mer insyn än i övrigt. Oftast vid en glänta eller annan öppen plats. Hit går man för att tillbe och hedra ljuset. Någon bestämd dag för detta finns inte, men ofta har var familj eller ätt sin egen dag som sin speciella böndag. Hur ofta dessa infinner sig är också väldigt olika. Vissa har en böndag var fyrand medan andra endast har några få per månvarv. Oftast beror det på hur långt man har till platsen och hur mycket tid man kan avvara från sina sysslor. De som går för sällan riskerar att få ett rykte om sig att inte vara trogna ljuset, vilket innebär att man blir misshaglig och får många motgångar.
Ett annat sätt att ta kontakt och kommunicera med ljuset på är att linda. Seden att linda sina önskningar, viljor och meddelanden till gudarna är lika gammal som tron på ljuset. Många ser det som det närmaste man kan komma att prata med ljuset och man vet att det fungerar.
När man lindar tar man två stycken träpinnar, ofta snidade eller utsmyckade på något sätt, som man sedan lägger i ett kryss. Därefter lindar man sakta en bit garn eller liknande runt dem så pinnarna lindas samman. Medan man lindar så lägger man in önskningar och tankar i varven och avslutar med att knyta önskningarna till lindan. Väl knuten lämnar man lindan på platsen och på så vis kan gudarna ta del av vad man vill säga dem. Somliga har flera gamla lindor stående på sin speciella plats, medan andra bara lindar om samma linda varje gång. Viktigt är dock att om en önskning som man framfört till ljuset går i uppfyllelse, måste man omgående linda upp den linda i vilken önskan är knuten. Om så inte görs kan ljuset straffa den som fått sin önskan uppfylld för att denne inte visat tacksamhet och vördnad utan bara fortsatt att önska genom att ha lindan kvar. Det finns hemska historier om folk som gjort lindor och sedan flyttat från trakten utan att linda upp eller ta med sig lindan. När önskan senare blivit uppfylld och ingen kunnat linda upp lindan, har straffet blivit hårt för den önskande.
Lindar gör man vanligtvis inte på den allmänna bönplatsen. Istället har de flesta sin egen lilla vrå någonstans i avskildhet dit man går och lindar, en plats där man är tillfreds med sig själv och kan finna ro. Ser man någon sitta och linda så går man inte fram och stör denne. Det är en självklarhet att man då vill vara ensam med sina innersta önskningar. Lika självklart är det att man aldrig lindar upp eller tar någon annans linda. Bilden nedan visar hur man gör en linda.
Det är vanligt att man har ett ljusbord i sitt hem. Detta är en väg för ljuset om det skulle vilja hitta just dit. Utseendet kan variera men oftast är det en hylla eller bara en bräda som man ställer ljus och offer på. Det kan röra sig om ett stop öl, en brödbit, lite mat eller något annat vardagligt och enkelt. Man smyckar och pyntar bordet efter vad man har ork och råd med. Varje dag tar man bort det som är gammalt, gör rent och ägnar ljuset lite av sina tankar. Det viktigaste är att man är ärlig och öppen mot ljuset. Inför ljuset får man inte dölja något och skulle ljuset vilja ta del av några tankar eller känslor så ska man vara beredd att dela med sig av dem. Man får inte sluta sitt sinne eller gömma känslor inom sig, ty då kan ljuset inte nå dem. Oftast är det de äldres tankar och känslor som ljuset vill åt, då dessa är grundade på stor erfarenhet och visdom. Det är därför gamla lätt kan glömma saker och bli virriga, men samtidigt vet man att mycket klokt finns i kroppen. Därför bör man noga respektera och visa vördnad mot den som ljuset lånat tankar av.
Ljusets symbol återkommer ofta i smycken, mönster, heraldik och bilder. Den symboliserar en låga och kan variera en del i form och utformning, men ser i grunden ut som bilden visar.
Solen sken ner på tre personer som stod tysta och tittade på ett fladdrande ljus på en sten. Runt ljuset var det andra, släckta ljus, och en hel del blommor. Det fanns också mat, dryck och andra offer till ljuset. Lite nedanför stenen stod en träkopp med pinnar i. Denne tog Jökulla i sin hand och skakade så att två av pinnarna ramlade ut. Hon stoppade ner dem igen och skakade ännu en gång. Nu ramlade bara en pinne ut och hon tog den i sin hand och tittade på den. "Titta Röksten! Ljuset kommer att se mig. Jag har tur att vänta." Hon log och räckte koppen till sin dotter som tog den och skakade den hon med. Ut ramlade tecknet för sjukdom.
"Jag vill inte bli sjuk" sa hon förkrossat och satte sig ner med ansiktet begravt i händerna.
"Liv, du ska inte bli arg, du vet ju inte vad det betyder än. Du kanske bara får hosta och sen kan du alltid be om att få slippa." sa Jökulla och klappade henne mjukt över håret.
Under tiden hade Röksten tagit fram en bit bröd och en korvsnutt som han lade bredvid ljuset. "Må ljuset skina över oss och ge oss bröd att äta, öl att dricka och skona vår dotter från sjukdom och jag ska ge mitt nästa mål mat som tack. Ta även detta mynt i stället för min dotters hälsa." Han slängde upp ett mynt på stenen och log mot sin dotter. Han gick fram till ett av träden som stod bredvid stenen. I en av grenarna hängde en linda som han tog fram och lindade upp. "Tack för att min önskan har blivit sann, tack för att jag har blivit hörd. Må ljuset bestå och fortsätta skänka glädje åt mig och de mina. Tack för att…" Liv böjde sig fram till sin mor och sa med låg röst:
"Vad har far önskat sig?"
"Det ska du inte fråga. Det vet bara ljuset och du har inget med det att göra. Jag frågar väl aldrig vad du lindar?"
"Nej, men jag är så nyfiken. Tänk om man kunde se vad man hade lindat in. Föresten har jag också en linda att göra i dag så du får vara tyst nu."
Jökulla log mot sin dotter medan denne gick bort en bit med en bit garn och två pinnar. Hon tänkte lite på alla de lindor hon gjort som barn som bara handlat om att få någon leksak eller något gott. Fast visst hade det fungerat ibland. Hon hade ju till exempel fått ljuset att ge henne Röksten till make, något hon ägnat många lindor åt.
När alla var klara med sitt ställde de sig intill sitt ljus, som nu hade slocknat av vinden. Alla tre blundade och vände sina tankar till ljuset och lät ljuset ta eller ge vad det nu vill av tankar och känslor.